"En natt hade jag en dröm. Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde bilder fram. Jag såg på varje bild två par fotspår i sanden, ett par var mina och det andra paret var Guds.
När den sista bilden syntes såg jag tillbaka på fotspåren. Jag upptäckte då att många gånger under mitt liv fanns endast ett par fotspår. Jag såg också att detta var under de mest ensamma och svåra stunderna i mitt liv.
Detta bekymrade mig mycket och jag frågade Gud om detta.
"Gud du sade när jag en gång bestämde mig för att följa dig, att du skulle gå med mig hela vägen. Men jag ser att under de svåraste tiderna i mitt liv finns det bara ett par fotspår. Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig som mest."
Gud svarade: "Mitt kära barn. Jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig. Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se ett par fotspår, då bar jag dig."



Jag gillar den här dikten. Jag fick den när jag konfirmerades och jag tycker den är super fin. Även fast den handlar om Gud så känner jag igen mig i den. Jag är inte jätte kristen men man kan gilla dikten ändå. Den handlar om svåra stunder och att det alltid finns någon som finns där för en. Även om det inte behöver vara gud, så kan det vara vänner. Dom vännerna har jag och jag är väldigt glad över det. Älskar er ♥